Känslosam seger

Sexåriga kallblodsstoet Stjärntindra gjorde tävlingsdebut på Rommetravet fredag 10 mars. Det vet alla som håller på med trav, hur just själva debuten framkallar alla möjliga känslor. Hela resan fram till start. Spänningen som gör en direkt illamående. Och det går knappt att förstå hur det kändes för Ken Karlsson och makarna Inga & Sten-Gunnar Svanström, när de följde Stjärntindras debut. Som dessutom slutade med seger!

Ett sagolikt slut som samtidigt också är början på en ny resa, efter en tid som i stort präglats av elände. Med ett alldeles bedrövligt livsslut för Kens sambo Petra Svanström, som gick bort svårt sjuk i cancer. På tok för tidigt. Petra avled våren 2020, blott 45 år ung. Ken äger en historia och berättelse som inte är unik. Vi människor drabbas av sorg ibland. Men den är hjärtskärande och samtidigt så fin. Berättelsen som leder fram till Stjärntindras debutseger på Romme, den börjar med hennes moder Hellestvedt Tyra (e Lome Elden – Tromica).

- Petra köpte ”Tyra” som ridhäst från Norrland. Hon var fantastiskt fin. Välkände norrmannen Even Elvenes brukar alltid vara här på Färjestad i samband med Unionstravet och vi har ju lärt känna honom väl genom åren. Det visade sig i alla fall att han kände till ”Tyra” som han trodde hade kapacitet att vara en topphäst. Då väcktes tanken hos Petra att ändå ta ett föl efter henne, inleder Ken som blir uppenbart rörd under det känsloladdade samtalet.

Petras absoluta favorithäst var Tekno Odin och i samband med just Unionskamperna lärde hon känna även dennes karismatiske ägare. Det rådde således inga större tvivel avseende valet av avelspartner. Hellestvedt Tyra betäcktes med Tekno Odin, som fyra månader senare noterade det fantastiska världsrekordet 19,1/2140a just vid seger i Unionskampen på Färjestad.

- Petra älskade Tekno Odin och den där fenomenala prestationen gjorde verkligen inte saken sämre. Det är klart att det kändes roligt och spännande att ”Tyra” nu hade en avkomma till Tekno Odin i magen, säger Ken.

Petra tillsammans med sin favorithäst Tekno Odin, tidigare ägaren Elfinn Edvartsen och Öystein Tjomsland.

Petra hade drabbats av hudcancer redan 2012 men klarat detta och friskförklarats efter fem år. Efter det kallas man inte automatiskt till efterkontroller men 2018 gjorde hon en sådan på eget initiativ ändå. Och var givetvis glad att man inte hittade några konstigheter. Den som någon gång haft en cancerdiagnos släpper nog aldrig helt tanken på att man kan drabbas igen.

Stjärntindra föddes 2017 och skickades så småningom till Caroline Holm (Hagmyren) som tog hand om inkörning och sånt. Hon kvalade som 2-åring i september 2019 men då hade Petra åter drabbats av den förfärliga sjukdomen. Under sommaren det året fick hon i princip en dödsdom, bara fem veckor efter att hon betraktats som frisk. Det är verkligen inte utan bitterhet Ken beskriver förloppet och uppenbara brister i sjukvården.

- Petra hade haft väldigt ont i ryggen en tid. Vid kontroll i juni skickades hon hem med smärtstillande tabletter för diskbråck. Smärtan avtog inte och hon beställde magnetröntgen på privat väg. Det är svårt att föreställa sig hur ont hon måste ha haft, när det visade sig att tumören spräckt en ryggkota…

- Åtta månader senare gick hon bort. Petra avled den 1 april 2020. Det var precis då pandemin härjade som värst med alla restriktioner, särskilt inom vården. Men jag är glad att jag tvingade dem att släppa in mig på sjukhuset. Vi fick tillbringa de sex sista dygnen tillsammans efter att ha varit tillsammans sedan 2007. Det har varit en tuff tid efteråt men jag har bara ljusa minnen av min tid med Petra, berättar Ken som parallellt beskriver den resan man gjorde tillsammans med Stjärntindra.

Efter det nya sjukdomsbeskedet ville Petra få hem hästen närmare sig för att kunna vara mer delaktig. Magnus Jakobsson övertog träningen och Petra kunde vara med en del i stallet.

- Magnus tränade på och provade allt möjligt, men Stjärntindra sprang snett i vagnen. Han fick ingen ordning alls på henne och de hittade inga fel vid röntgen. Till slut tog jag hem henne till min mammas gård och började helt enkelt om från början, men nu alltså utan Petra vid min sida, fortsätter Ken som efter ett tag fick värdefull hjälp av naprapaten Mikael Eriksson.

- Han såg henne bakifrån och sa direkt att hon var sned i bäckenet. Han har sedan fortsatt att hjälpa oss och är verkligen värd en eloge, fastslår Ken.

Förra sommaren tyckte Ken att ”Tindra” var så pass tränad att någon annan borde ta henne den sista biten till start. Valet av ny tränare föll på Anton Sverre som han känt länge.

- Under min tid på Åby lärde jag känna ungdomarna som gick travgymnasiet där. Anton var en av dem i ett riktigt härligt gäng. Han hade faktiskt också lite kallblodsvana och är en lugn person. Det skulle passa bra, trodde jag, eftersom ”Tindra” har lite stress i sig. Hon fann sig direkt hos honom och han har gjort ett väldigt bra jobb.

Nu. Äntligen dags. För debut. En start, kan man säga, för att hedra minnet av Petra. För så var det. Ken hade ju lovat.

Stjärntindra inför debuten på Rommetravet fredag 10 mars.

- Kort innan hon dog tvingade hon mig att lova henne tre saker. Dels hade jag fått flera A4-sidor med instruktioner om alla lösenord, koder och sånt. Men också med tre väldigt tydliga instruktioner;

- Att aldrig sälja ”Tyra”. Att ge ”Tindra” chansen att komma till start. Och att ta hand om hennes föräldrar, Inga och Sten-Gunnar.

Petra var deras enda barn. Föräldrarna som är i 80-årsåldern hade flyttat upp till Karlstad från Göteborg för att komma närmare och för att finnas till hands. En omvälvande flytt under så dramatiska förutsättningar. Nu berättar Ken att de är med en hel del i stallet, fixar och donar. De som tidigare var hästrädda. Och självklart följde de med till Romme för att uppleva tävlingsdebuten. Dock inte helt utan våndor.

- Nej, det är en lång resa och det fanns nog lite oro för allt möjligt. Men väl på plats fick de vara med om en sagolik tävlingskväll. Det var som om Petra var med oss hela dagen. Och som det blev kan man ju undra om det var hon som regisserade hela tillställningen, menar Ken som nu har svårt att hitta de helt rätta orden.

Toppkusken Magnus A Djuse skötte värmningen och meddelade att Stjärntindra var för lätt balanserad. På med lite tyngd på framhovarna, och sedan var det dags för start. Äntligen. Allt som hände på banan följdes med påtaglig nervositet. Det var en spänd trio som bevittnade Stjärntindras tävlingsdebut från ”ringside” på stallbacken.

- Hon var nog inte tillräckligt nertyngd ändå, och fick det inte att stämma. Varvet kvar hade hon fortfarande femtio meter fram till täten men ute på sista långsidan började hon avancera. Då tänkte jag att hon kan nog fasen bli trea – fyra, vilket jag naturligtvis också skulle varit fullt nöjd med, meddelar Ken som dock kort senare börjar inse att det till och med kan bli bättre än så;

- Inne på upploppet spurtade hon förbi och sedan höll hon också undan för en annan konkurrent. Alltså, den känslan går ju inte att beskriva. Allt blev bara som ett stort töcken när jag förstod att hon skulle vinna. Helt otroligt, konstaterar han.

Stjärntindra kördes alltså (som vanligt perfekt) av Magnus A Djuse och vann på 37,5/2640 med 30 000 kronor i förstapris. I just det här fallet hade det nog inte spelat någon roll om det varit tre kronor eller tre miljoner… Det är många tankar som snurrat i Kens huvud efter segern. Helt enkelt mycket att ta in. Med många märkliga sammanträffanden att bearbeta.

- Ja, det var så konstigt, men efter värmningen sa Petras mamma att ”Petra är därnere i stallet nu, hon är nöjd”. Och senare sa hon att hon fick en inre bild där hon såg mig springa över innerplanen mot vinnarcirkeln. Hur tusan förklarar man sånt?

- Och Petras pappa som är en gammal fiskare av den tysta typen. Han sa kort och gott efter loppet att detta var den roligaste dagen i hela hans liv…

- På hemvägen fick jag i alla fall en tydlig känsla av mättnad. Jag hade gjort mitt och gått i mål med uppdraget att få ”Tindra” till start. Jag höll mitt löfte till Petra!

Närmast siktar man mot start i Rättvik den 11:e april. Ken har ju själv viss erfarenhet av propositioner och är därmed väl insatt i den problematiken.

- Vi kör ju inte så många kallblodslopp i Värmland, särskilt inte i hennes ännu så låga klass. Det har helt att göra med hur många hästar det faktiskt finns i varje klass. Så ännu måste vi därför resa för att starta. Men ”Tindra” var faktiskt oberörd i mål och jag tror verkligen att hon kommer bli allt bättre med åren. Dock blir allt som händer på tävlingsbanan framöver bara en bonus, menar Ken med eftertryck.

Den läsare som möjligen känner igen namnet Ken Karlsson har för övrigt helt rätt. Det är precis han. Verksam inom travsporten sedan 2002, mestadels i olika roller på Färjestad och i tre år sportchef på Åby. Men nu är det slut. Klassiska långfredagen blir hans sista arbetsdag vid Färjestads travbana.

- Jag har hållit på med detta i 21 år. Först som marknadschef och sedan som såväl sport- som travbanechef i lite olika omgångar och konstellationer. Min anställning går ut i maj men jag har en hel del semester och sånt att ta ut så långfredagen blir min sista dag, säger Ken med visst vemod i rösten. Han hade innerst inne gärna fortsatt, det är han tydlig med.

- Ja, absolut. Jag trivs jättebra här på Färjestad och det här jobbet är en livsstil. Men det är väl ingen hemlighet att jag varit kritisk till mycket av den centralisering som pågått, och det som fick bägaren att rinna över var när ST tillsatte en central propositionsskrivare…

- Mitt intresse finns i själva sporten, jag brinner för tävlingsområdet i Värmland och framför allt min hjärtebana Färjestad. Jag tror helt enkelt inte att detta blir bra. Allt inom sporten hänger ihop och nu känns det inte roligt längre. Jag kan inte se mig själv som sportchef sitta och korrekturläsa propositioner till min egen bana, avrundar Ken som inte heller har klart med vad som händer härnäst;

- Jag har faktiskt inga planer. Det jag vet är i alla fall att det jag ger mig på, det ska kännas rätt. Jag vill ge hundra procent, avslutar han.

Text: Bert-Ola Månsson

Foto: Privat